imorgon är det två veckor sedan den dagen vi släckte det sista ljuset av hopp. den långa väg vi gått tillsammans formar en slutstation och här är det dags att ta farväl. jag frågar mig själv vad vi är för människor att avgöra om någon skall få leva eller dö. 

jag antar att det är nu man skall strypa allt vad som kallas känslor för att orka med ännu en dag och jag frågar mig samma saker om och om igen. hur kommer det bli när han är borta? när det är tomt där han en gång brukade stå och vem som skall kalla på mig när jag kommer till stallet varje dag efter skolan? den tomhet som han kommer att lämna efter sig, det utrymmet kommer ingen individ på denna jord att kunna fylla ut. 

det är ett faktum, att världens vackraste varelse inte har mer än en dag kvar att leva. den fantastiska varelse som jag fått spendera två år och tio dagar tillsammans med vilket har varit en ära. han har gjort mig så lycklig och gett mig allt han har förmått men nu skall alla band plötsligt kapas.